Calla Curman – från ett föredrag hållet av Thomas Andersson
vid möte i Föreningen Norden, Lysekil, 12 november 2007

Tema: Starka kvinnor i Norden
 

En handlingskraftig kvinna i Norden var Calla Curman som levde från 1850 till 1935. I Lysekil förknippas hon mest med att ha räddat det vackra klippområdet Stångehuvud undan stenbrytningen. Många somrar från cirka 1880 fram till 1930-talet tillbringade hon i Lysekil. Övriga tiden på året bodde hon i Stockholm.

Calla gjorde stora insatser i Stockholm på det sociala, kulturella och kulturhistoriska området. Hon tyckte om att skriva och var bra på att uttrycka sig. Därför kan man få en god bild av hennes liv. Ofta publicerade hon sina alster i Aftonbladet.

Calla föddes den 12 november 1850 i Jönköping. Hennes föräldrar var tändsticksfabrikören, sedermera godsägaren Carl Frans Lundström (1823-1917) och Sofie Malmberg (1830-1897). Hon blev deras enda barn. Under uppväxten var hon mycket ensam.

I sin bok ”Minnen” från 1926 (nytryck 2006) berättar hon om sin ensamhet. Hon var en flicka på 8-9 år:

”Det är långt fram på våren och sista läsdagen på terminen. Men du sitter ej på skolbänken bland surrande kamrater, du sitter allena med en ung lärarinna i ett stort trefligt läsrum med öppet fönster genom hvilket nyutspruckna syrener nicka till dig. Ensam! Ja också där, redan i barndomen ensam, inga syskon, inga skolkamrater. Dina föräldrar som ej ägde något mera barn än dig ville inte skicka sin enda älskling till skolans faror, och så lärde du redan då i de år då barn leva flockvis tillsammans i ras och lek att trivas i ensamhet och befolka den med dina egna tankar och funderingar.”

Men även om hon var ensam i barndomen kom hon att leva ett ovanligt rikt liv och visade sig vara en ovanligt stark och handlingskraftig kvinna.

När Calla Curman fyllde 75 år den 12 november 1925 samlade hon i sitt hem på Floragatan i Stockholm sina sex barn, tjugo barnbarn och tre barnbarnsbarn, mågar och sonhustrur.

Hon hade nyss visat prov på sin handlingskraft. I samband med 75-årsdagen hade hon skänkt ungefär 18 hektar mark på Stångehuvud i Lysekil till Kungliga Vetenskapsakademien.

Calla hade på 1880-talet varit initiativtagare till att bilda Sällskapet Nya Idun. Hon var ledamot av Handarbetets vänner som bildades 1874. Hon hade varit en av dem som skrev på för att inrätta Mors Dag i Sverige. De ”Curmanska mottagningarna” var också ett begrepp bland vetenskapsmän, konstnärer, poeter, författare med flera.

Uppväxten i Jönköping och flytten till Stockholm

Men låt oss åter gå tillbaka till Callas barndom, då hon fortfarande hette Lundström i efternamn. Hennes mor Sofie var dotter till en rådman som även under en tid var riksdagsman. Han dog redan då Sofie var 4 år gammal. Sofie växte upp på en mindre gård någon mil utanför Jönköping. Hon mötte sin blivande man Carl Frans Lundström vid 17 års ålder. Sofie och Carl flyttade in i ett litet enkelt hem i stadsdelen Strand i Jönköping nära stranden av Vättern.

Att hjälpa och stödja var något av det viktigaste i Sofies liv. Hon var en husmor med stor organisationsförmåga och ett behärskat lugn. Det berättas att hon, orädd och osjälviskt,  hjälpte till vid 23 års ålder, när koleraepidemin rasade i Jönköping 1853. Sofie ägnade sig mycket åt välgörenhet på olika sätt men viktigt för henne var att man inte gjorde någon stor sak av det. Helst ville hon verka i det tysta och det var inte alltid ens hennes egen familj, förrän långt senare, fick reda på hennes insatser för behövande medmänniskor.

I början av karriären tog paret Lundström också extraknäck. De köpte upp och sålde vidare lingon i stora mängder. Klockan 4 på morgonen var Sofie uppe för att köpa och mäta upp lingon som Carl skeppade ut till England.

Carl Lundström var affärsman och företagare och ägnade sig åt att tillsammans med brodern, kemisten Johan Edvard (även kallad Janne) Lundström utveckla de svenska säkerhetständstickorna (uppfunna av Gustaf Erik Pasch så att de kunde fabrikstillverkas och få en kommersiell användning. Carl och Janne anlade 1845 en tändsticksfabrik i Jönköping, en rörelse som inom några få år utvecklade sig till en världsindustri. Lundströms goda kontakter med England lade grunden för en mycket omfattande export. Jönköpings Tändsticksfabrik blev förebild för en rad andra mer eller mindre långlivade tändsticksfabriker i Sverige. 1858 tillverkades 12 miljoner tändsticksaskar i Lundströms fabrik.

Carl Lundström var en entreprenör som startade flera olika företag. Han anlade även ett mekaniskt väveri i Jönköping. Detta förstördes av eldsvåda i februari 1863.

Samma år bestämde sig Carl Lundström för att lämna den aktiva ledningen av tändsticksfabriken och även Jönköping. Callas föräldrar flyttade i april 1863 med sin då snart 13-åriga dotter till Stockholm. De reste med hästar till Falköping och därifrån med tåg till Stockholm. Calla åkte några dagar senare med båt. I Stockholm blev Carl chef för Carlsviks textilfabrik på Kungsholmen. Han blev även riksdagsman och väl känd med kung Karl XV. 1868 skaffade Carl ”sommarnöjet”, gården Antuna, som ännu idag är i släktens ägo.

På Antuna växte författaren och samhällskritikern Carl Jonas Love Almqvist (1793-1866) upp några årtionden tidigare. Antunas omgivningar inspirerade Almqvist i hans författarskap. Hans mest kända bok ”Det går an” handlade om ett ”samboförhållande”, något som på den tiden i stort sett var otänkbart. Boken gjorde att han kom i konflikt med myndigheterna och förlorade även sitt dåvarande jobb.

Sofie och antagligen även Calla längtade ofta tillbaka till Jönköping till släkt och barndomsvänner men visade det sällan utåt.

I Stockholm fortsatte Sofie att ägna sig åt välgörenhet i olika former. Hon hjälpte ofta fattiga, gamla och sjuka med pengar eller med att i sitt hem ordna med en måltid åt människor som hade det svårt.

Första besöket i Lysekil 1864 – träffade badläkaren Carl Curman

Under några veckor sommaren 1864 besökte Calla tillsammans med sin mor Lysekil för första gången. Man kan förmoda att hon redan då blev förtjust i det här samhället och de säregna granitklipporna. Kanske vandrade hon på de då helt orörda klipporna på Stångehuvud. Hon och hennes mor träffade i Lysekil Carl Curman (1833-1913), som då var en ung badläkare med många idéer om hur Lysekil kunde utvecklas. Ingen kunde väl ana att den 17 år äldre Carl 14 år senare skulle bli Callas make.

I den dåvarande köpingen höll det nya varmbadhuset på att byggas. Carl Curman hade ett år tidigare bildat ett aktiebolag för att bland annat anlägga ett varmbadhus i Lysekil. Carl hade besökt Lysekil redan i mitten av 1850-talet och var även en hängiven fotograf. Det berättas att han hade ett finger med i spelet överallt, han var arkitekt, byggmästare, ingenjör och målare på en gång!

Tidigt gift med bataljonsläkare men änka vid 24

Calla fick som nämnts inledningsvis enskild undervisning i hemmet, särskilt enligt den tidens sed i franska och engelska. Hon visade också en ovanlig musikalisk begåvning. Meningen var att hon skulle fortsätta att utveckla sina musikaliska talanger. Men hon träffade istället tidigt sin blivande man, förste bataljonsläkaren Adolf Liljenroth. Vid nyss fyllda 17 år gifte hon sig med den då 31-årige Liljenroth. Han lär ha varit den förste som utvecklade specialitén öron-näsa-hals. Redan efter sju års äktenskap, 1874, då Calla var 24 år, blev hon änka. Hon var då tvåbarnsmor. Hennes makes bortgång var givetvis en stor sorg och det tog flera år för henne att komma över detta.

Det har berättats att Callas föräldrar tog med henne till Italien ett par år efter att hon blivit änka. Den bildade Carl Curman bjöds med som guide.

Besök i Norge och Lysekil, inbjuden av Carl Curman

Calla var mycket intresserad av vårt grannland Norge och hon gjorde flera besök där från 1870-talet och framåt. 1877 hade hon varit i Kristiania och kom med båt till Lysekil. Hon var inbjuden av Carl Curman, som hon lärt känna vid besök i Italien, och tillbringade en dag i hans stuga. Ett intresse som Calla hade gemensamt med Carl var fotvandringar i Norge. Carl hade som student redan på 1850-talet gjort långa fotvandringar i bland annat Telemarken.

I mars 1878 gifte sig Calla och Carl. Calla, född Lundström, gift första gången Liljenroth, blev fru Calla Curman.

Före midsommar hade Carl varit i Lysekil. Vid midsommar reste han till Stockholm för att hämta ner sin hustru till Lysekil. Men stugan som han byggt härjades av elden och allt som återstod när Carl och Calla kom tillbaka var en rykande askhög. En snickare hade varit oförsiktig i samband med linoljekokning. Många insamlade minnen och konstsaker men också ett vetenskapligt arbete i klimatologi gick förlorat vid branden.

Ny villa i Lysekil och i Stockholm

Carl och Calla Curman gav sig dock inte utan lät bygga en ny villa. Lillstugan ”Måsebo” höll på att byggas sommaren 1878 och klarade sig undan branden. Sommaren 1879 bodde paret Curman i Lillstugan som annars skulle användas för Callas barn i första äktenskapet. Den sommaren var Carl och Calla Curmans första son Sigurd född, men fick stanna kvar i Stockholm. Carl ansåg att barn som inte var födda i Lysekil och vid Västkusten skulle ha svårt att tåla västkustklimatet innan de fyllt ett år.

Våren 1880 stod den nya stugan färdig, den hade byggts på en snickerifabrik och fraktats på pråm till Lysekil. Det är den villa som står kvar än idag.

Samtidigt i Stockholm stod Curmans nya villa klar på Floragatan 3. Huset närmast intill ägdes av Callas föräldrar. Curmans Stockholmsvilla byggdes i antik stil och skilde sig från de övriga villorna intill. Villan på Floragatan kom att bli en samlingspunkt för den tidens spetsar inom vetenskap, litteratur, konst m.m. De ”Curmanska mottagningarna” blev ett begrepp i 1880- och 90-talets Stockholm. Idén  till mottagningarna kom från Calla Curman. Hon ville sammanföra många olika slags människor till givande samtal och diskussioner. Man lämnade ut ett kort: ”Professor och fru Curman är hemma för sina vänner” en viss dag under några timmar på kvällen. I regel ordnades två kvällar på hösten och tre på vintern. De inbjudna behövde inte svara utan kom och gick som man ville. Till skillnad mot vanliga kvällsbjudningar var det inte ett överflöd av mat, utan den sociala biten var viktigare.

På de Curmanska mottagningarna syntes exempelvis poeten Carl Snoilsky, konstnären August Malmström (som målade Grindslanten), den kvinnliga matematikern Sonja Kovalevskij (jfr Kovalevskij-dagarna), författaren Viktor Rydberg, Björnstierne Björnson och ”fritänkaren” Ellen Key. Den välkände diktaren och dramatikern Björnson lärde Calla känna redan på 1860-talet. Han var en ledande skandinavist och talade sig varm för den nordiska kulturgemenskapen.

Även Calla Curmans mor Sofie Lundström syntes ofta vid bjudningarna.

Calla Curmans musikaliska begåvning märktes på mottagningarna. Ibland klädde hon sig i italiensk dräkt och sjöng visor till mandolin eller gitarr (bilden ovan från Floragatan). Även i villan i Lysekil (bilden t.v.) togs gitarren fram emellanåt. Calla var också en skicklig pianist. 

1885 bildades Sällskapet Nya Idun på Callas initiativ. Detta låg henne särskilt varmt om hjärtat. Den manliga förebilden var Sällskapet Idun.

”Varför skulle inte också vi kvinnor, oberoende av våra olika politiska och religiösa åsikter kunna samlas till ömsesidigt utbyte av tankar i gemensamma intellektuella, konstnärliga och litterära intressen?” undrade Calla.

Besök i Lysekil och på Stångehuvud varje sommar

Calla var en hängiven friluftsmänniska som gärna tog promenader ute i det fria, såväl i norsk fjällmiljö som i bohuslänskt granitlandskap. Lysekil besökte Carl och Calla varje sommar med sina barn.

I Lysekil hade familjen Curman ofta besök av norska gäster. Celebert besök vid flera tillfällen var Kung Oscar II som kom med sin båt Drott och lade till i hamnen. Kungen övernattade i Curmans villa. Än idag finns sängen kvar där kungen sov.

Stångehuvudområdet var ett område som Calla gärna tog promenader i. Redan i början av 1870-talet, innan Calla regelbundet hade börjat vistas i Lysekil på somrarna, hade stenbrytningsfirmor börjat bryta granit på Stångehuvud. Från 1880 och framåt återkom Curman varje sommar till Lysekil.

Carl och Calla Curman fick fyra barn som var med dem på somrarna i Lysekil under många år.

Carl var badortens intendent under 1870- och 80-talen och ledde utvecklingen av Lysekil som bad- och kurort.

Calla tog sina promenader både i Stångehuvudområdet och som fjällvandrerska i Norge under 1880- och 90-talen. Hon hade en stark kärlek till naturen och lärde känna folket i dess dagliga liv, både i Sverige och Norge.

Till utsiktsplatserna vid Valhall och Vindarnas grotta på Stångehuvud gick hon på kvällen med sin vandringsstav för att njuta av solnedgången.

Både Calla och Carl Curman oroades under årtiondena i slutet av 1800-talet av stenindustrins framfart i Lysekil. Samtidigt som de såg bad- och kurorten Lysekil utvecklas naggades den i kanten av stenindustrin, som i och för sig gav välbehövliga arbetstillfällen.

Vid förra sekelskiftet hade verksamheten utvecklats vidare. Flera svenska stenbrytningsbolag arbetade i Stångehuvud, som här och var fått kraftiga ”sår” av verksamheten.

Hon skrev en insändare år 1899 i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning under pseudonymen ”En ropandes röst”.

Calla skrev också till de styrande i Lysekil och till markägarna och bad att stenbrytningen i första hand borde upphöra, men om den måste fortsätta borde den ske mer planmässigt och med större skonsamhet, men fick inte gehör för sina synpunkter.

Sommaren 1899 bodde familjen Curman i Dalarna, något Calla berättar om i sin bok ”Minnen”. Hon berättar att hon i Dalarna upptäckte den ”svenska folksjälen”. Hennes engagemang tog sig bland annat uttryck i föredrag om Dalarna på flera platser. En av dem var Lysekil.

Calla var en varm anhängare av unionen mellan Norge och Sverige och kände stor besvikelse när unionen upplöstes 1905, något man kan utläsa i avsnittet ”Brev till en norsk dam” i nyss nämnda bok.

1913 gick Carl ur tiden och Calla blev ensam med sina funderingar om Stångehuvud. Hon mindes hur Carl också tyckt att detta vackra område borde skyddas för att badorten Lysekil skulle kunna utvecklas.

Första världskrigets utbrott gjorde att stenbrytningen hämmades. 1916 låg i stort sett all verksamhet nere på Stångehuvud. Värdet på granitklipporna sjönk. Då såg Calla Curman sin chans. Bit för bit började hon köpa upp marken på Stångehuvud. Man kan här ana hennes stora envishet och målmedvetenhet. 17 olika ägare av utmarkslotter fick hon förhandla med. Det sägs att hon fått använda bulvan i samband med köpen. Bland de styrande i Lysekil var det inte så populärt att området köptes upp och undandrogs från stenbrytning.

Under hösten 1916 lyckades fru Curman köpa upp ungefär 14 hektar mark. Sedan gjorde hon en del kompletterande markköp under de följande åren.

1917 gick hennes far Carl Lundström bort 94 år gammal.

Föredrag i Lysekil om finlandssvenskar

Som en parentes kan nämnas att Calla engagerade sig mycket för finlandssvenskarnas situation. I september 1918 höll hon ett föredrag i Lysekil med titeln ”Våra svenska stamfränder i Finland”, där hon slog ett slag för att sprida kunskap i Sverige om det svenska Finland. Salen var fullsatt när hon höll sitt engagerade föredrag. Av hennes föredrag märktes hur historiskt kunnig och insatt i de nordiska ländernas situation hon var. Calla ansåg att Sverige och Finland borde ingått i ett Nordiskt förbund, när Finland blivit fritt. Istället orienterade sig Finland mot Tyskland, vilket hon beklagade.

Men låt oss återvända till inköpen av Stångehuvud:

Hösten 1920 var Calla klar med markköpen och kunde nöjt återvända till Stockholm. Nära 18 hektar mark till en köpeskilling av sammanlagt 55 000 kronor hade hon köpt in.

Sedan tog det några år innan hon bestämt sig för hur Stångehuvud skulle förvaltas i framtiden. I november 1925, i samband med sin 75-årsdag, hade hon funderat färdigt. Hon skänkte området till Kungliga Vetenskapsakademien och bildade samtidigt Carl och Calla Curmans stiftelse.

Ännu fram till början av 1930-talet återvände Calla Curman om somrarna till sitt kära Lysekil och Stångehuvud.

En stark kvinna i Norden

Den ensamma funderande flickan i Jönköping växte upp till en stark kvinna som högst påtagligt kom att delta i den nordiska samhällsdebatten på olika sätt. Hon hyste ett stort intresse för de nordiska länderna, inte bara för Norge utan också för finlandssvenskar och för estlandssvenskar.

Calla besatt en gedigen historisk kunskap och en imponerande insikt i de nordiska ländernas samhällsutveckling, liksom både deras särart och likheter. Hon var en ofta anlitad föredragshållare i olika sammanhang – en samhällsdebattör och opinionsbildare som gärna betonade den nordiska samhörigheten.

Genom donationer gjorde hon en stor bestående insats både i Lysekil och Stockholm. Calla  donerade pengar till Historiska museet och Egyptiska museet i Stockholm, till medicinsk forskning, en tysk professur vid Stockholms högskola, Bergianska trädgården, en lantbruksskola m.m. Hon ägnade sig också liksom sin mor åt välgörenhet till enskilda människor.

Calla hade liksom sin far entreprenörens egenskaper, något som tog sig uttryck på en rad olika sätt, till gagn för samhället och för enskilda människor. Hon var en sällsynt stark, målmedveten och på sin tid mycket ovanlig kvinna. Hur många svenska kvinnor reste under 1800-talets sista årtionden till Norge för att ge sig ut på fjällvandringar? Hur vanligt var det att svenska kvinnor vid denna tid höll engagerade föredrag i aktuella samhällsfrågor? Och vem var så intresserad av natur och miljö i början av 1900-talet att hon var beredd att betala 55 000 kronor för ett klippområde i Lysekil? Det fanns bara en som gjorde allt detta – Calla Curman!

Hon satte under sin levnad djupa avtryck både i Stockholms kulturella och samhällsintresserade kretsar och i Lysekil som ”Stångehuvuds räddare”.

Tack vare Calla Curman kan vi även i 2000-talets Lysekil när som helst gå ut och njuta av det vackra Stångehuvud, som utan hennes insatser annars antagligen varit helt söndersprängt.

En sådan här kväll, på dagen 157 år efter hennes födelse, kan vi i Lysekil skänka en tacksamhetens tanke till denna starka kvinna i Norden.

Tack till Birgitta Löfström och Allan Ekström för värdefulla faktauppgifter till föredraget om Calla Curman!