|
|
 |
 |
|
Stångehuvud-fyrens historia från 1890 Fotogendrift 1890-1917 AGA-brännare med acetylengas 1917-1940
|
|
|
|
|
|
Fyrhuset på Stångehuvud byggdes 1890. Det var tillverkat i trä av den tidens standardmodell på snickerifabriken Bark & Warburg i Göteborg. Till Stångehuvud kom delarna ”prefabricerade” och kunde monteras på kort tid. Denna typ av små fyrhus i trä tillverkades i stort antal till Lotsverket under 1800-talets sista årtionden. Fyrhus liknande det som finns på Stångehuvud sattes också upp på exempelvis Bläckhall vid Brofjorden och Ösö norr om Islandsberg på Skaftö. I Lotsstyrelsens berättelse för 1890 står det så här om Stångehuvuds ledfyr i avsnittet ”Fasta fyrinrättningar”: ”På udden Stångehufvud utanför Lysekil är uppförd en ledfyr med lins av 6:e ordningen och rotator, utan ständig bevakning. Fyren har samma lysförhållanden som fyren på Rifö.…I södra inloppet till Göteborg äro två ledfyrar utan ständig bevakning uppförde på Rifö och Knarrholmen. Fyren på Rifö, som har en 6:e ordningens lins och rotator, belyser de norra och södra grundfria farvattnen med hvitt klippsken, som åt babord vid gående mot fyren begränsas af rödt klippsken.” I Västra lotsdistriktets nedteckningar om fyren på Stångehuvud finns lins- och spegelapparaten beskriven: ”Linsapparat af 6:e ordningen visande reguliert, hvitt och rödt klippsken. Apparaten har en diameter å 30 cm, bestå af tvenne fack om 90 grader vardera. Rotator med tvenne messingsskärmar. Röd glasruta i fristående jernskärm söderut och röd glasruta i fönster norrut.” Fyren var utrustad med en så kallad åttadagarslykta som var tänd dygnet runt. Lyktan hade en bränslebehållare som räckte i åtta dagar, därav namnet. Fyren behövde alltså tillsyn ungefär en gång i veckan. Bränslet var ett slags fotogen som benämndes gasolja. Värmen från lyktan gjorde att rotatorn snurrade runt, ungefär som ett änglaspel, med olika vita och röda skivor. Fyrlampan var en så kallad Lyths lampa med en veke "för kontinuerlig förbränning med fotogen", som det stod i beskrivningen av fyrlampan från 1890. Kostnaden för inköp av lampa, trumlins och spegelapparat och övriga inventarier i Stångehuvuds fyrhus år 1890 var 588 kronor. Tillsynen av fyren bestod av, förutom att regelbundet fylla på bränsle, att trimma veken samt emellanåt göra rent lampglas, glasrutor och de skivor som bildade sektorer. Det berättas att lysekilspojkar fick hjälpa fyrvaktaren att bära bränslet över bergen ut till fyren. Sektorerna med ljus från fyren bildades med hjälp av färgade glasskivor. Dessa var monterade på ställningar som satt fast i berget på utsidan av fyrhuset. På gamla fotografier, som exempelvis här ovan, kan man se dessa skivor och de ser då ut som mörka skärmar. Ledande sektorn med vitt ljus bildades av den smala öppningen mellan de färgade glasen. Den gasoljedrivna ledfyren på Stångehuvud var tänd under nio månader varje år, mellan den 1 augusti och 1 maj. Acetylen från 1917 1917 byttes fyrutrustningen i Stångehuvud-fyren ut till en modernare typ. Då fick fotogenlampan ge vika för drift med acetylengas i en så kallad AGA-apparat, som uppfanns av ingenjör Gustaf Dalén. Denna typ av fyrljus behövde betydligt mindre tillsyn än när fyren drevs med fotogen. Tiden under året då fyren var i bruk utökades också. Från 1917 hölls den tänd under perioden 6 juli till 6 juni. I Västra lotsdistriktets anteckningar står det så här om hur linsapparaten såg ut och fungerade år 1917: "Linsapparaten visar reguliert klippsken med 2 sek. ljus och 2 sek. mörker. Linsfacken bibehölls och förseddes öppningarna mellan dem med böjda mässingsplåtar, den ena af dessa försedd med glas för oförstärkt sken (90 grader lins + 40 grader oförstärkt plus 90 grader lins +140 grader mörk)". Aga-brännaren hade volymen tio liter med så kallad solventil och fyra stycken inkopplade gasbehållare (gasackumulatorer). Gasåtgången beräknades till 5,4 liter per timme. Gasbehållarna, av modellen A50, var nästan 180 centimeter långa och vägde 118 kilo, därav var nio kilo gas. Solventilen släckte fyren med hjälp av solens ljus och tände den vid mörker. Kostnaden för inköpet av AGA-apparaten var 3 459 kronor. 1926 sattes ytterligare tre stycken gasbehållare in i Stångehuvuds fyrhus. Tillsyn och byte av gastuber skedde en eller ett par gånger om året och det var då Lotsverkets personal från Erholmens gasstation vid Marstrand som från 1918 ombesörjde detta. Med tjänstebåten "Erholmsjakten" transporterades de tunga gastuberna ut till, vid denna tid, ett 20-tal fyrar längs kusten, bland andra Stångehuvud. Att bära iland tuberna var ett hårt och slitsamt arbete, där flera man fick använda bår för att få dem till fyrplatsen. Å andra sidan kunde fyrbelysningen med acetylendrift fungera utan tillsyn i långa perioder. 1940 släcktes fyren på Stångehuvud. Den ersattes av fyren på Humlesäcken drygt 500 meter söderut. Men Stångehuvuds fyrhus står kvar än idag som ett prydligt minnesmärke från tiden då ledfyren var i full funktion. Läs mer: Erholmens gasstation - en epok som gått i graven Information
och lexikon om svenska fyrar: Svenska
Fyrsällskapets hemsida |
Lindbergs rotator användes i Stångehuvuds ledfyr. Lindbergs rotator, utlånad från Vänermuseet
till Hammarö Skärgårdsmuseum |
|
Fyrvaktare
Maria Erika Persdotter Andersson Fyrvaktare
Emilius Hörman Fyrvaktare
Gustaf Melius Wallin Tillsyningsman
Karl Amandus Karlsson Knopp Källa: Svenska Fyrsällskapet Läs mer om fyrvaktarna här |
|
|
