|
Köpet av marklotter |
||
|
Calla Curman hade inte mindre än 17 olika ägare av utmarkslotter att förhandla med när hon på 1910-talet skulle försöka förverkliga sina planer på att rädda Stångehuvuds kvarvarande orörda klippor undan stenbrytning. Det är mycket troligt att flera ägare av mark i Stångehuvud var tveksamma till att göra sig av med sina lotter. Skulle de gå med på en försäljning, eller kanske invänta bättre tider och ökat intresse för graniten? Det skulle visa sig att Calla Curman kunde övertyga markägarna en efter en att sälja. I september 1916 nådde hon genombrott i förhandlingarna. De viktigaste markbitarna kunde övergå i hennes ägo och därmed räddas för framtiden. Den 7 september skrevs första köpeavtalet. Handlanden Carl Lorentz Mattsson sålde en smal remsa (lott nr XLVII, se kartan t.h.) som sträckte sig från Stångholmesund och närmare 200 meter i nordostlig riktning. Mattsson drev tidigare sillsalteri och hade på sin markbit vid Stångholmesund ett magasin för detta ändamål (byggnaden längst till höger på fotot nedan)
|
 |
|
|
Utmarkslotter i Stångehuvud.
Efter
originalkarta upprättad 1855-1859. |
||
|
|
Nästa köp, den 12 september, blev kanske det viktigaste av alla. Calla Curman lyckades komma överens med Julia Nordvall–Olsson, känd Lysekilsprofil inom gästgiveribranschen. Fru Nordvall sålde då två stora utmarkslotter på totalt över 46 000 kvadratmeter. Lotterna (nr LIII och LII) sträckte sig från fyrplatsen längst ut i väster ner mot Kramkistan och in mot Munkevik. Ett av de allra vackraste partierna av Stångehuvudområdet var därmed räddat. Den 30 september nådde fru Curman ytterligare en stor framgång. Konsul Magnus Radhe och hans hustru Anna sålde cirka 24 000 kvadratmeter mark, bland annat i området vid Valhall (lotterna nr L och LI). Tre dagar senare, den 3 oktober, kunde ett köpeavtal skrivas mellan Calla Curman och Skandinaviska Granit AB. Köpet omfattade tre marklotter om hela 67 000 kvadratmeter; något över tre hektar söder om Hästevik samt drygt tre hektar i delar av Storklyftan (innanför Valhall) och Trångsund, inklusive området ända ned mot Kramkisteviken och Gråsejpallen (lotterna nr XX, XLIX och XLVIII). Inom loppet av en månad hade fru Curman lyckats köpa in nära 14 hektar av de mest värdefulla delarna av granitområdet i Stångehuvud. Redan under vintern-våren 1917 påbörjades uppröjningsarbeten i de delar av de inköpta områdena där stenbrytning skett – högar av skrotsten röjdes undan eller planades ut. Våren 1917 kunde ytterligare några mindre markköp genomföras. Vid denna tid gjordes stora ansträngningar för att så långt möjligt sudda ut spåren av stenbrytningen och för att området i de inköpta delarna skulle bli lättare att nå. Badhusbolagets kamrer Hugo Hallgren rådgjorde med Calla Curman och hennes son professor Sigurd Curman om hur arbetena skulle utföras. Sommaren 1917 hade de skyddade delarna snyggats upp betydligt, skillnaden mot ett år tidigare var avsevärd. Nu återstod ett knappt tiotal smala och långsträckta utägolotter nordväst om Pinnevik. Under våren 1919 såldes tre sådana marklotter och en annan smal lott kunde vid samma tid ropas in på auktion.
|
|
|
Stångholmesund, vykortsmotiv, troligen 1890-tal. Flera smala utmarkslotter mynnade vid strandkanten i denna del av Stångehuvud. |
||
|
|
|
|
