Nu har räddaren av Stångehuvud, Calla Curman, fått en egen minnessten strax ovanför stigen mellan Pinnevik och Stångholmesund. På tisdagen invigdes minnesstenen i närvaro av ättlingar till Carl och Calla Curman, representanter för Curmans stiftelse och kommunledningen i Lysekil.

 - Vi har idag samlats här för att hylla minnet av Calla Curmans framsynta och epokgörande gärning för Stångehuvud. Calla Curmans inköp av marken på Stångehuvud skedde i en tid då den offentliga naturvården ännu inte börjat tänka på skydd av sådana här områden som reservat. Fru Curmans privata initiativ kan sägas ha utgjort startskottet för allt naturskydd i Sverige, undantaget några nationalparker som hade börjat avsättas redan tidigare.

Det sade Bengt Hamdahl, ordförande i styrelsen för Carl och Calla Curmans stiftelse när han på tisdagen i närvaro av ett drygt 20-tal personer förklarade minnesstenen för invigd.

Calla Curman var kvinnan som på eget initiativ under åren 1916 till 1920 köpte in ett antal marklotter på Stångehuvud, ett vackert granitområde som vid den tiden bitvis sargats av stenindustrins framfart.

Bengt Hamdahl påminde i sitt invigningstal om den konflikt som uppstod då stenindustrin och badortsrörelsen blomstrade i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

          Stenbrytningen gav välbehövliga inkomster för kustbefolkningen, men skedde till priset av ett sargat landskap på många håll. Den grovkorniga Stångehuvud-graniten var eftertraktad framför allt
som byggnadssten.

Stigar och trappor hade gjorts iordning i Stångehuvudområdet av ”Lysekils Vänner” redan på 1890-talet, men dessa förstördes delvis av stenbrytningen. Hösten 1916, då första världskriget pågått i ett par år, och då värdet på granitklipporna sjunkit, skred Calla Curman till verket  och kunde börja förverkliga sin dröm om att skona Stångehuvud från stenindustrins vidare framfart.
Hon hade att förhandla med sammanlagt 17 ägare till utmarkslotter i Stångehuvud-området. Detta tids- och tålamodskrävande arbete fullbordades i september 1920 då siste säljaren Kullgrens Enka, skrev under köpeavtalet.

1925 överlämnade Calla Curman Stångehuvudområdet som gåva till Kungliga Vetenskapsakademien och bildade samtidigt den stiftelse som bär hennes och hennes makes namn. Stiftelsen håller än idag ett vakande öga över Stångehuvud. Representater för styrelsen gör sina årliga besök i området tillsammans med tillsyningsmannen Tore Engelbrektsson.

Bengt Hamdahl framhöll Calla Curmans storartade gärning för Stångehuvud som betyder så mycket som rekreationsområde för Lysekils invånare, fritidsboende  och turister.

  

     Utan hennes insatser hade området förmodligen till stor del varit exploaterat av stenindustrin.

- Minnesstenen har satts upp som en påminnelse för den framsynthet och initiativförmåga som Calla Curman visade, sade Hamdahl.

Från Lysekils kommun uttryckte kommunalrådet Stig Nilson stor tacksamhet för vad Calla Curman åstadkommit för Lysekil genom att rädda Stångehuvud åt eftervärlden.

- De spår vi trots allt ser än idag av stenindustrin på Stångehuvud behöver inte enbart vara negativa, utan visar på ett påtagligt sätt för nutidens människor hur det såg ut när stenen brutits. Vi är för övrigt mycket restriktiva med att bevilja nya tillstånd för stenindustrin inom Lysekils kommun med tanke på de spår de sätter i landskapet, sade Nilson och gladdes åt att minnesstenen nu kommit på plats.

Efter invigningsceremonin vid minnesstenen samlades invigningsgästerna till en måltid i Curmans villa.

Minnesstenen pryds med en medaljong av Calla Curman och har huggits vid Ströms Stenhuggeri i Hälleviksstrand på Orust.

                                           Thomas Andersson