Hotet mot Storskogen

(Ur: "Näverkärr Storskog och släktgård med anor från vikingatid", Andersson, T. 2000)

Den ur natursynpunkt värdefullaste delen av Näverkärr, Storskogen, belägen huvudsakligen på Näverkärr 1:3, var genom olika hot nära att avverkas under 1940-talet.

Första hotet utgjordes av bränslebristen. De tre kalla krigsvintrarna i början av 40-talet tärde hårt på bränsleförråden i Sverige och Bohuslän. Från Bränslekommissionen i Stockholm utgick via Bränslekontoret i Uddevalla ålägganden till bl.a. Näverkärr om avverkning av skog för att lindra bristen på ved. Vintern 1942/43 ålade Bränslekontoret Näverkärr att avverka 100 kubikmeter. Men Signe Benjour protesterade och ansåg att detta var alldeles för mycket. Det blev heller inte någon så omfattande avverkning. I mars -43 sade en skogvaktare som besökte Näverkärrs Storskog: ”De gamla ruttna träden är inget att låta stå kvar där. Det är bättre att plantera gran.” Hösten -43 hade han med sig en ägare till ett träbolag i Ulricehamn som ville köpa skogen på rot och avverka den till timmer. Priserna var vid denna tid ganska höga. Vintern 43/44 ville dessutom Bränslekontoret att hela 150 kubikmeter av den unika gamla lövskogen skulle avverkas. Men dåvarande länsskogvaktaren var av en annan åsikt, efter att ha gjort en besiktning av den. ”Genom utgallring av mindervärdigt kan 50 kubikmeter uttagas, utan att spoliera denna vackra och värdefulla lund”, skrev han i ett utlåtande. Signe Benjour fick därmed stöd för sin uppfattning att skogen var värd att bevara för framtiden och avverkningen stannade vid 50 kubikmeter. Någon försäljning av skogen till fabrikören från Ulricehamn blev det inte heller. Signes man Karl och sonen Karl-Bernhard gallrade en del skog vintern 42/43.

Hotet mot Näverkärrs-skogen var dock inte avvärjt i och med detta. I juni 1944 fick Signe Benjour veta att hennes två syskon sålt sina andelar i Näverkärr 1:2 och 1:3 till två Lerums-bor som vid den tiden ägde en parkettfabrik i Floda. Även 1:4 hade sommaren 1944 sålts till dessa av fru Benjours syster och hennes man. Avsikten var att avverka skogen och använda virket som råvara till parkettgolv. Marken skulle styckas av till fritidstomter. Det var också tal om att boningshuset på Näverkärr skulle bli restaurang. Signes syskon hade själva aldrig bott på Näverkärr och insett skogens stora naturvärde, utan ville ta tillfället i akt att omsätta den i pengar. Men Signe som förstod värdet av att bevara skogen åt kommande generationer ville inte godta försäljningarna, som – om de genomförts – skulle tvingat familjen Benjour bort från Näverkärrs-gården.

I augusti -44 kom botanikprofessor Carl Skottsberg från Göteborg och intendent Nils Dahlbeck från Svenska Naturskyddsföreningen till Näverkärr. De hade hört talas om sågverksägarnas planer och ville försöka hjälpa till, så att avverkningen av den unika skogen stoppades. Deras förslag var att ta en rättslig process om förköpsrätt enligt arrendelagen, i och med att Signe och Karl Benjour arrenderade marken sedan ett 20-tal år tillbaka. Dessutom var den mark där större delen av Storskogen låg fortfarande ett dödsbo med Signe och hennes två syskon som delägare. Att sälja marken utan samtliga delägares samtycke var inte juridiskt hållbart.

I februari -45 kom ärendet upp i rätten. Signe hävdade att hon hade förköpsrätt till marken. Men hon förlorade. Våren -46 dömdes till offentlig auktion enligt samäganderättslagen. Signe överklagade domen. Hon stämde även ägarna till parkettfabriken och menade att deras köp av Näverkärr 1:3 skulle ogiltigförklaras, eftersom det gällde ett dödsbo, där hon själv som delägare inte hade gett sitt tillstånd till försäljningen. I augusti -46 dömdes Näverkärr 1:3 tillbaka till dödsboet. Signe Benjour skulle dessutom, enligt ett beslut i hovrätten senare samma höst, få förköpa fastigheten 1:4 som Signes syster och hennes man sålt till parkettfabrikörerna. Dessa domsutslag var en klar framgång för fru Benjour. Det innebar också att det tidigare beslutet om offentlig auktion undanröjdes.

Avverkningshotet hängde, trots allt, fortfarande tungt över Näverkärr.

Vid denna tid hade Magnus Fries (1917–1987), en i raden av den berömda botanistsläkten Fries från Stockholm, börjat intressera sig för Näverkärr. Han hade första gången i mitten av 40-talet kommit sjövägen till Näverkärr och landstigit i Karlsvik, vandrat upp till det frodiga alkärret med dess trolska stämning, sedan gått vidare in under lövverket bland Storskogens omfångsrika stammar. Det han såg var synnerligen imponerade och hade snabbt sin inställning klar, när han träffade gårdens ägare Signe Benjour och fick höra om avverkningsplanerna: Detta var en av de vackraste platserna i Bohuslän och något som absolut måste bevaras för framtiden.

Magnus Fries gav fru Benjour sitt fulla stöd och uppmuntrade henne under åren som följde att strida till sista instans för skogens fortlevnad.

Fries var under många år verksam som docent och lärare vid Växtbiologiska institutionen i Uppsala och blev senare professor vid Riksmuseet i Stockholm. Många somrar tillbringade han i Bohuslän, då särskilt Lysekil, och passade på att besöka Näverkärr så ofta han fick tillfälle. Det kan i sammanhanget nämnas att Magnus Fries var barnbarn till Calla Curman, som genom envishet och kampvilja lyckades rädda naturreservatet Stångehuvud i Lysekil åt eftervärlden.

I den artikel som Fries skrev 1946 om Näverkärr och dess vegetationshistoria i den årsbok som Föreningen för dendrologi och parkvård gav ut nämns också avverkningshotet mot skogen.

I november 1946 gjordes arvsskifte på merparten av Storskogen (Näverkärr 1:3). Signe och hennes två syskon skulle få en tredjedel var i skogen. Men syskonens planer var fortfarande att sälja sina delar till parkettfabriken. Skogen var ännu långt ifrån räddad. Signe Benjour beslutade sig för att överklaga arvsskiftet och hävda förköpsrätt enligt arrendelagen.

Hon överklagade först till Häradsrätten i Kvistrum (Munkedal), därefter till Hovrätten i Jönköping och sist ända upp till Högsta Domstolen i Stockholm. Under tiden som ärendet låg i HD i väntan på att målet skulle tas upp bildades Lantbruksnämnden i Sverige. Detta skedde 1 juli 1948. De regler som denna arbetade efter skulle inte tillåta en försäljning med åtföljande totalavverkning av skogen på Näverkärr, det visste Signe Benjour. Hon hade här turen på sin sida. Nämnden bildades medan Näverkärrs-ärendet inte var avgjort i högsta instans. Domen från HD kom först i januari 1949. Det blev visserligen avslag på hennes yrkanden, men det hade i detta läge ingen betydelse. Lantbruksnämnden ville inte gå med på förvärvstillstånd för det aktuella markområdet. Ytterligare en tid svävade emellertid skogens framtid på Näverkärr i ovisshet. De två Lerums-borna som drev parkettfabriken i Floda, ägde fortfarande skogbevuxen mark på Näverkärr, dock inte i de allra värdefullaste delarna.

1950 gick Signes bror bort, och då han inte hade några barn fick Signe och hennes syster ärva honom och hans del i Storskogen. Arvsskiftet som skedde 1952 resulterade i att släkten gjorde upp i godo. Fru Benjour bytte till sig den tredjedel som brodern haft samt den tredjedel som systern hade i Storskogen mot att hon till systern överlät sin del i föräldrahemmet på Dyngön i Fjällbacka-skärgården.

I detta läge fann parkettfabrikens ägare för gott att ge upp sina avverkningsplaner på Näverkärr. Signe Benjour köpte av parkettfabrikörerna tillbaka den återstående mark som dessa tidigare köpt av hennes syskon.

I oktober 1952 fick hon lagfartspapperen. Många års stridigheter på Näverkärr var därmed till ända och fru Benjour hade, likt Calla Curman på Stångehuvud i Lysekil, avgått med segern i sin oegennyttiga kamp för att bevara ett unikt stycke Bohuslän till kommande generationer.

Under slutet av 50-talet diskuterades mellan familjen Benjour, Skogsvårdsstyrelsen och Länsstyrelsen om en fridlysning av Näverkärr för att skydda skogen. Skogsvårdsstyrelsen ville ha hand om skötseln. Men Signe Benjour ville inte överlåta hela skötseln till dem, utan beslutade sig för att avvakta och sade nej till förslaget om fridlysning på dessa villkor.

Det gick ytterligare ett par år in på 60-talet utan att så mycket hände vad gällde fridlysningen. Men 1963 hade nybildade Stiftelsen för västsvenska fritidsområden, nuvarande Västkuststiftelsen, kontakter med familjen Benjour om ett skydd av skogen på Näverkärr. Ett förslag till avtal resonerades fram och i juni samma år kunde en överenskommelse undertecknas. Någon vecka senare skickades avtalet över till Länsstyrelsen i Göteborg med begäran om att Näverkärr borde fridlysas som ett naturminne. ”Näverkärrs egendom å Härnäset i Bro socken utgör en ålderdomlig landskapstyp med bl.a. en säregen, oersättlig kustlövskog. Landskapet ger intryck av pastoral idyll med lummig grönska av jättelika trädkronor över blommande, fågelrika busksnår och en yppig örtvegetation, omgivande gläntor med åker eller betesäng”, stod det i avtalet.

”De gamla ruttna träden”, som en skogvaktare sade om Storskogen i bränslebristens dagar på 1940-talet, hade uppvärderats avsevärt på bara ett par årtionden.

I februari 1964 kom Länsstyrelsens beslut att fridlysa Näverkärr 1:2, 1:3 och 1:4. Vid denna tid var bara ett fåtal naturområden fridlysta i Bohuslän. Fem år senare utvidgades skyddet till att även omfatta delar av Näverkärr 1:5 och 1:6.

Magnus Fries, som följt området sedan avverkningshotet på 1940-talet, utsågs i samband med fridlysningen till sakkunnig för vården av skogen. Den löpande skötseln skulle fastighetsägaren stå för, i samråd med Stiftelsen för västsvenska fritidsområden (Västkuststiftelsen), en överenskommelse som fungerat väl under åren som gått.

Signe Benjour kunde på äldre dagar nöjt konstatera att hon lyckades rädda skogen från avverkning och sedan låta den fridlysas på rimliga villkor. Hon skrev efter att fridlysningen trätt i kraft i ett brev till dåvarande Statens Naturvårdsnämnd:

”Jag trodde att alla de besökare som om sommaren kommer till gården skulle reagera mot fridlysningen och körförbudet. Det har de inte gjort, utan många har kommit och tackat för att gården blivit fridlyst. En del har talat om att jag gjort ”en stor kulturgärning”, andra anser att det känns lika högtidligt här som att komma in i en kyrka.”

1969 fick fru Benjour diplom av Svenska Naturskyddsföreningen för värdefulla insatser i naturvårdens tjänst.

Under 1900-talets sista årtionden har Signes och Karls barn, syskonen Karl-Bernhard och Ingeborg Benjour, fört vidare det genuina intresset för och omsorgen om markerna och skogen på Näverkärr.

1990 fick de båda motta en utmärkelse av Nordiska förbundet för kulturlandskap för förtjänstfulla insatser för landskapsmiljön.