 |
||
|
Hela hemmanet Näverkärr omfattar närmare 130 hektar mark. Den som tar sig tid att ströva runt i olika delar av detta naturreservat upptäcker ett osedvanligt variationsrikt landskap, allt från den unika Storskogen med dess lummiga grönska till betespräglat kulturlandskap och karga, typiskt bohuslänska bergknallar i sydvästra delarna. Många väljer att besöka Näverkärr i gullvivetid, i början–mitten av maj, när detta naturreservat visar sig från sin allra vackraste sida, och när skogens lövverk ännu inte har slutit sig. Men varje årstid har sitt skönhetsvärde och det är en mäktig upplevelse att till exempel vandra under Storskogens täta krontak en högsommardag eller besöka alkärret en frostig vintermorgon. Norra delen av Storskogen är smalare än den mellersta–södra och utbreder sig i sluttningen mot berget. Här växer en relativt tät blandskog av alm och ask, men även ek, där jordmånen är något magrare. Hassel sätter sin prägel på buskskiktet. En tydlig aspektväxling mellan vår och sommar förekommer i örtfloran, både här och i övriga delar av Storskogen. Tar man promenaden i april lyser blåsippan med sin klara färg mot de vissnade fjolårslöven. Enstaka förekomster av den säregna, blekrosa hasselrotsparasiten vätteros hittar man med lite tur här och var längs stigen. Vid månadsskiftet april–maj kommer svalört och vitsippa mer och mer att dominera, bland spridda förekomster av bland annat vårlök, majsmörblomma, gökärt och häckvicker. På några få ställen växer den oansenliga desmeknoppen med sina vitsippsliknande blad och ljusgröna blommor. Där jordmånen är rik har redan i april en för många ganska okänd växt börjat gro – skogsbingeln. Till skillnad mot de flesta av våraspektens örter har skogsbingeln inga vackra, iögonenfallande blommor. Den är vindpollinerad och blommorna följaktligen små, av gulgrön färg. Han- och honblommor sitter på olika individer. Skogsbingeln får efterhand ett tätt bladverk några decimeter ovan mark. Skuggan under bingeln senare på våren gör att mycket få arter klarar sig där. Skogsbingeln är en typisk konkurrerare som på näringsrik mulljord kan breda ut sig över stora ytor, något man ser prov på i Storskogens alm-askskog. Närmare ett par hundra meter söder om den norra änden av Storskogen finns en plats som av terrängförhållandena fått namnet Höjden. Här utbreder sig ett mindre hällmarksparti och i sluttningarna runtom växer relativt grovstammig ekskog. I delar av denna avverkades ett antal större ekar under 1940-talet, men av detta syns inte särskilt mycket numera. Närmare bergskanten i öster återkommer den tätare alm-askskogen med rika markförhållanden. Under våren hörs i Storskogen en ljudlig konsert av åtskilliga fågelarter. I april hörs exempelvis nötväckans upprepade visslande, liksom rödhakens spröda toner och koltrastens melodiska flöjtande. I början av maj stämmer bland andra lövsångare, svarthätta, trädgårdssångare och svartvit flugsnappare in i den månghövdade fågelkören. Man har hittills gått genom en del av Storskogen som under flera årtionden i slutet av 1900-talet varit obetad. Skogen har fått ett välutvecklat buskskikt, till stor del bestående av hassel, men även en viss trädföryngring sker. Den relativt kraftiga beskuggningen sommartid gör att örtfloran då består av ett fåtal, skuggtåliga arter, framför allt den tidigare nämnda skogsbingeln, enstaka exemplar av storrams och i något fuktigare partier bl.a. humleblomster och älggräs. Ett antal olika bredbladiga ”lundgräs” hittar man också i Storskogen. Tidigt i maj kan bladen av dessa arter börja urskiljas. Alldeles i närheten av stigen som passerar Höjden växer lundslok, lundgröe och lundelm. I sluttningen söder om Höjden breder almskogen ut sig och man har här utsikt över den öppnare, betade delen av almskogen, den så kallade Almhagen. Längs stigen här och var på väg ned mot Almhagen växer ytterligare ett bredbladigt gräs, långsvingel, som är det sällsyntaste av lundgräsen i Storskogen. En intressant sammanväxning av två almar syns på östra sidan stigen i sluttningen, inte långt från grinden vid Almhagen. Trädstammarna har vuxit ihop så att ett ”titthål” bildats. På enstaka äldre träd vid stigen kan man hitta den sällsynta lunglaven, en av de många lavarter som dels tyder på ren luft (trots att västkustens största oljeraffinaderi Preemraff ligger knappt tre kilometer öster om Näverkärr), dels att skogen vuxit här under lång tid. När lunglaven blivit fuktig av regn lyser den alldeles grön. En ”avstickare” från stigen upp mot bergsbranten och ett närmare studium av de större trädstammarna är mycket givande för den lavintresserade. Till den egentliga Almhagen kommer man efter att ha passerat grinden i stängslet som löper parallellt ett stycke väster om bergskanten. Almhagen med dess 20–25 meter höga, uppemot 200 år gamla almar och askar utgör den mest imponerande delen av Storskogen i Näverkärr. Bete av ungnöt under lång tid har här resulterat i en öppnare skog med företrädesvis äldre almar, ett svagt utvecklat buskskikt, men ett frodigt fältskikt av bland annat humleblomster och älgört. Här och var höjer sig kraftiga plantor av lundkardborre över mängden. Almhagen är värd att andäktigt ströva fram långsamt i. Almarna är av en rak, enkelstammig typ som tyder på att det inte skett någon omfattande avverkning. De största exemplaren har uppmätts till omkring en meter i diameter i brösthöjd och når en höjd av drygt 25 meter. Årsringar på riktigt grova stubbar har räknats till över 170 stycken, vilket innebär att dessa träd var småplantor under första halvan av 1800-talet. Åtskilliga av de gamla almarnas grovbarkiga stammar lyser gula av en liten lav vid det träffande namnet gulmjöl. Arten är karaktäristisk för riktigt gammal och grov lövträdsbark. Högt uppe i trädkronorna susar vinden oftast, men skogen har ändå skydd av berget mot riktigt hårda vindar. Ett undantag utgjorde den svåra stormen i september 1969, då träden fortfarande stod helt lövade när det svåra höstovädret drog fram. Ett 30-tal större träd vräktes omkull vid det tillfället. Kretsloppet i skogsekosystemet märks på stubbar och rotvältor, där olika svamparters nedbrytning av veden pågår ständigt. Svampar av brunrötande typ ger en brunaktig ved, medan vitrötande svampar angriper vedämnen och lämnar till en början de vitaktigare cellulosafibrerna kvar. Nedbrytningen av de relativt tunna löven av alm, men även ask och lind, som faller ned på hösten går relativt snabbt i dessa näringsrika marker som Almhagen utgör exempel på. I den södra delen av Almhagen bryts bergskanten av en tvärgående sprickdal som kallas Klyftan. I denna del är det svårgånget på grund av att bergssluttningen är fylld av stora, kantiga block. Snart glesnar Almhagen med sina trädjättar och man når på sin vandring mot Karlsvik ut i en öppen, gräsbevuxen betesmark. Mot bergskanten växer en del alm och ask, men inte av så grova dimensioner som i den skog man just kommit ut ur. En buskrik brynvegetation markerar övergången mot den öppna marken. Vildapel, hagtorn och nypon dominerar i buskskikt och lägre trädskikt. Längs skogsbrynet på östra sidan blommar i maj stora mängder gullvivor (bohuslänska: majnycklar). Även ovanför stranden i Karlsvik växer numera stora mängder gullviva.
|
|
|