Granitlandskapet

Granitlandskapet		Tillbaka till startsidan

Granitklipporna som skulpterats i samband med inlandsisens avsmältning är Stångehuvudområdets förnämsta sevärdhet. Här har bohusgraniten sin allra sydligaste landfasta förekomst. Den bohusgranit som finns i Lysekilsområdet har åldersbestämts till 920 miljoner år. Den grovkorniga graniten är den typ som framträder mest då man vandrar runt i Stångehuvud-området. Fina exempel på grovkornig granit syns exempelvis i trappan då man går på stigen mellan Stångholmesund och Kramkistesund. I östra delen av Stångehuvud förekommer däremot en annan, mer ’’normal’’ medelkornig granittyp. I bergssluttningen cirka 75 meter väster om Gullmarsvallen gränsar den grovkorniga graniten mot den medelkorniga. Gränsen är skarp och går att följa en bra bit upp i sluttningen. En så tydlig gräns mellan olika slags granit påträffas mycket sällan i Bohuslän. *Pegmatitgångar kors och tvärs* Typiskt för granitlandskapet i Stångehuvud-området är att det genomkorsas av gångar av en annan bergart, pegmatit. På sina håll kan man följa dessa gångar hundratalet meter eller mer. Pegmatiten kan sägas vara en granit med mycket stora kristaller. Bergarten bildades i senare delen av den period då granitmagman höll på att stelna. Efterhand uppstod spänningar i berget, vilket resulterade i sprickor, vanligen av någon eller några decimeters bredd. Till dessa sprickor drogs från omgivande (ännu ej stelnade) granit vattenrika lösningar, som kristalliserade långsammare än den vanliga graniten. Resultatet blev pegmatit med samma mineralsammansättning som granit, men med betydligt större kristaller. Stenhuggare brukade kalla dessa pegmatitgångar för ’’katt’’ eller ’’kattränder’’. Dessa var av förklarliga skäl inte särskilt omtyckta bland stenarbetarna, eftersom det inte var lönt att bryta granit på platser med mycket pegmatit. En mycket speciell bildning av pegmatit har gett namn åt den så kallade Lejonpallen, som finns utmärkt på kartan över Stångehuvud från 1892. *Inlandsisen har format bergen* De orörda partierna av berglandskapet i Stångehuvud-området har i huvudsak fått sitt nuvarande utseende i samband med den senaste inlandsisens avsmältning för närmare 14 000 år sedan. Isen – som mest närmare en kilometer tjock – rörde sig sakta, huvudsakligen i riktning från nordost mot sydväst. Som en jättehyvel gled den fram och jämnade av berget. När klimatet blev varmare bildades allt fler smältvattentunnlar under isen i kontaktytan mot graniten. Under mycket högt tryck och med inblandning av grus, sten, block m.m. pressades smältvattnet fram och ’’slipade’’ graniten.	Läs mer om graniten: Hur bildades bohusgraniten? Vad består Stångehuvud- graniten av och vad ger dess röda färg? *Pegmatitgångar av grovkornig kvarts, fältspat samt glimmer är typiskt för granitklipporna på Stångehuvud.*

Block från när och fjärran

Block som lossnat ur närliggande granit eller kommit långt ifrån kan man se på flera håll i Stångehuvudområdet. Den enda större blockstranden inom reservatet återfinns i norra delen av Kramkistesund. Här har finare material svallats ur under tidens gång, och kvar har blivit rundade block som transporterats mer eller mindre långväga vid inlandsisens avsmältning.

Många block består av granit, andra av olika slags mer eller mindre ådrade gnejser, dvs gnejser där man kan urskilja olika skikt på varandra. En del gnejsblock har inslag av mörkare mineral som amfibol.

I närheten av Valhall i västra delen av Storklyftan ligger några imponerande block av grovkornig granit, ganska skarpt kantiga. De är sju–åtta meter långa och har troligen brutits loss ur berget i närheten i samband med att isen smälte.

Ett intressant flyttblock, som starkt avviker från den vanliga bohusgraniten, ligger delat i två halvor på var sin sida av en mindre stig, drygt 50 meter väster om Gullmarsvallen (bilden till höger). För den geologiskt intresserade är detta block väl värt ett besök. Blocket är drygt meterhögt av en bergart som kallas breccia. Klicka på flyttblocket på bilden härintill om Du vill veta mer om breccian.