Strandkål upptäcktes första gången i Sverige av Linnélärljungen Pehr Kalm, som såg arten vid Koster i norra Bohuslän år 1742. Kalm trodde först det rörde sig om en odlad kålsort som förvildats, men insåg snart att den var vildväxande.

Vid Kramkistesund på Stångehuvud finns flera exemplar av strandkål.

Bladen på strandkål är stora, köttiga och karaktäristiskt grågröna av ett vaxlager som skyddar mot alltför kraftig avdunstning. Rotsystemet går på djupet för att nå vatten – nödvändigt på blockstranden där bara grövre jordmaterial blivit kvar. När strandkålens centimeterstora, klotrunda  frukter mognat och torkat på hösten bryts stjälkarna av vågor och blåst. De hamnar i vattnet, flyter iväg och kastas så småningom upp på land, där enstaka frön i bästa fall kan ge upphov till en ny planta.

Strandkålen är i juni översållad av vita blommor. I förgrunden kråkvicker.