|
Vegetationen i Stångehuvudområdet
|
|
|
|
Granitlandskapet i Stångehuvudområdet kan på håll verka kargt och fattigt på växtarter. Men den mosaikartade miljön i mötet mellan hav och land ger grogrund för förvånansvärt många arter. Vid en botanisk inventering gjord i mitten av 1990-talet noterades nära 260 högre växter inom Stångehuvudområdet. Karaktäristiskt för Stångehuvud är givetvis mycket berg i dagen, men också skrevor och sprickor där jord samlats. Här och var i bergen har svackor med dålig avrinning gjort att humus och torv bildats och kärrartad vegetation utvecklats. En del mindre dammar och hällkar påträffas också inom Stångehuvudområdet. Havsstränderna (framför allt klipp- och blockstränder) har sin speciella flora, anpassad för hård blåst och mycket salt. Läs mer om klippstränder och strandzonen Enda större partiet med djupare jord återfinns i området kring stigen från Pinnevik, förbi Gullmarsvallen på dess västra sida, genom Munkeviks mule och fram till Munkevik. Även buskar och träd klarar att växa i denna miljö, till skillnad mot i de karga och vindutsatta delarna av Stångehuvud. På ett tiotal platser runtom i Stångehuvud finns informationsskyltar som berättar om den speciella miljö man ser i närheten.
|
Fackelblomster. |
|
|
Några exempel på floran i Stångehuvudområdet
|
||
 |
Triften en karaktärsväxt En karaktärsväxt som finns på många håll i de strandnära delarna av Stångehuvud är strandtriften (dialektala namn strandgossar eller strandpiltar). Triften lyckas slå rot i sprickor i berget och dess blommor ger en vacker färgprakt åt försommarens granitlandskap. Klicka på bilden t.v. om Du vill veta mer om trift. |
|
|
Innanför den lilla ön Kramkistan (se kartan) finns en vackert utbildad blockstrand (bilden t.h.) med stenar och block som rundats av i samband med att inlandsisen smälte av för ca 14 000 år sedan. Söder om den naturliga blockstranden har en strand skapats av stenskärvor från stenhuggeriperioden.
|
 |
|
Typiskt för en blockstrand (och ”skärvstrand”) är att det inte finns någon högre vegetation i dess nedre delar närmast vattnet. Där är miljöförhållandena alltför svåra. Ett stycke upp från stranden påträffas ett antal arter som klarar denna miljö. Ett av de mer intressanta inslagen i norra delen av ’’skärvstranden” innanför Kramkistesund är ett litet bestånd av strandvial, som i många år vuxit strax intill stigen. En karaktärsväxt för blockstranden är strandglim, en ganska lågvuxen nejlikväxt med förhållandevis stora, vita blommor och ett nätådrigt, ’’uppblåst’’ foder. I en liten vik innanför Kramkistan växer ett vackert bestånd av strandkål. År efter år återkommer dessa imponerande, meterhöga plantor, som i juni är översållade med vita blommor. Förutom strandkål växer här enstaka exemplar av strandbeta (nära släkting till mangold – odlas som alternativ till spenat), snärjmåra och den högvuxna strandrågen, ett robust gräs med rågliknande ax. Blockstranden innehåller flera arter och släkten som gynnas genom den ökade näringstillförseln av tång som spolas upp på stranden. Från multnande tång frigörs näring som kommer växterna till del. Strandmålla och spjutmålla, båda med grågröna blad och oansenliga blommor, fettistel, högväxt med gula blommor, är några exempel på näringsgynnade arter. I övre delen av blockstranden ovanför Kramkistesund växer ett buskage av vresros. Arten är inte ursprunglig i Sverige, utan förd till Danmark med lastfartyg från östra Asien, och sedan troligen spridd vattenvägen till bohuslänska kusten. Växtplatsen i övre delen av blockstranden är typisk, hit når vågorna (och därmed flytande nypon) som högst. Under högsommaren kantas stigen ovanför blockstranden av blommande flädervänderot med sin speciella doft och fläderliknande blad. Snår av björnbär klänger i bergssluttningen. I bergssluttningen ovanför blockstranden lyser under senare delen av sommaren fackelblomster med sin rödvioletta färg i skrevor där jorden inte torkar ut så hårt. Arten finns också på flera andra håll i fuktiga, kärrartade partier i Stångehuvudområdet (se bild överst på sidan). Bland stenblock där jorden inte torkar alltför mycket växer på många håll strätta, en flockblomstrig växt i samma familj som exempelvis hundkex. Strättan har en plattad blomställning, till skillnad mot strandkvanne som har rundad. Enstaka strandkvanne kan påträffas i strandområdet vid Kramkistesund. Här och var i klippskrevorna mellan Kramkistesund fram mot området nedanför fyrhuset kan man hitta bladen av den havsstrandväxt som blommar tidigast om våren – skörbjuggsörten med små vita blommor och klart gröna rundade blad. Hällmark omväxlar med fuktpartier Uppe i bergen i Stångehuvudområdet omväxlar hällmarksljunghed med fuktpartier. De dominerande gräsen är kruståtel och bergven. Något fuktigare växer bland annat blåtåtel, knapptåg, hirsstarr och hundstarr. Det utsatta läget gör att buskar och vindpinade mindre träd endast finns i skyddade lägen som Storklyftan innanför Vindarnas grotta (se kartan). Det vackra klipppområdet innanför fyrhuset söder om Lilla Munkevik är rikt på dammar och fuktpartier. På vänster sida nedanför räcket som leder upp till fyrhuset ligger ett långsträckt fuktparti, som är representativt för damm- och kärrmiljö på Stångehuvud. I mitten av maj blommar här vattenklövern i hundratals exemplar med sina vackert vitrosa blommor. Mitt i sommaren är artrikedomen stor. Hästsvansens egendomliga stjälk sticker upp över vattenytan på några ställen och blåsävens blågrå meterhöga stjälkar är iögonfallande. I vitmossans fukt påträffas bland annat hönsbär, som senare på sommaren har lysande röda frukter. Klockljungen, en västlig art som inte tål alltför kalla vintrar, trivs också i denna fuktiga, näringsfattiga och sura miljö. I högsommartid lyser de rosa blommorna vackert mot den gröna mossan. Den som letar närmare bland vitmossan kan hitta sileshår, en insektsfångande växt med rödaktiga, klibbiga blad. Sekretet som utsöndras gör att små insekter fastnar på bladen och enzymer som finns i sekretet bryter ned insekten. Växten kan på detta sätt ’’dryga ut’’ kosten i den näringsfattiga miljön med näringstillskott från insekter. En grön dal mellan Pinnevik och Munkevik Sprickdalen mellan Pinnevik och Munkevik kallas Munkeviks mule (grönmarkerad på kartan). Ett mer skyddat läge i kombination med djupare jord gör att växtligheten här ter sig helt annorlunda mot på västsidan. Den vindpinade, lågvuxna vegetationen mot sjösidan har ersatts av en betydligt frodigare och högväxt flora. Många av arterna kan man hitta i vanliga ängsmarker i inlandet. Även flera buskar och träd klarar att växa här, bland andra sälg, björk och oxel. Den breda stig som idag leder mellan Munkevik och Pinnevik anlades kring år 1900, då stenindustrin behövde bättre transportvägar. Tidigare tog man sig fram på en smal stenlagd stig alldeles vid bergskanten på den södra sidan i Munkeviks mule (se bilden nedan). Lysekils kommun har under de senaste åren – på initiativ av Carl och Calla Curmans stiftelse – röjt undan sly m.m. så att man nu åter kan promenera längs denna gamla stig. Avsikten är också att hålla dalgången tillräckligt öppen, så att man från Gullmarsvallen ska kunna se havet i riktning mot Munkevik. Floran i sprickdalen mellan Pinnevik och Munkevik är här och var påverkad av den lokalt ökade kalkhalten i marken. Nära Munkevik har på 1940-talet skal av blåmussla från Boviks konservfabrik fyllts på i stora mängder. Femfingerört, harklöver och vit fetknopp kantar stigen mitt i Munkeviks mule. Längs en mindre berghäll strax intill stigen växer slån i spaljéform. Slånbären mognar flera veckor tidigare än på friväxande slånbuskar. Nära Gullmarsvallen finns Stångehuvudområdets enda riktiga trädbestånd med flera arter som inte är naturligt vildväxande i Sverige. Troligen planterades det mesta av skolelever under 1910-talet. Här växer nu tysk lönn, svarttall, alm m.m. Alldeles invid muren till Gullmarsvallen hittar man småborre, en drygt halvmeterhög, kalkgynnad art med sina små gula blommor i en långsträckt blomsamling. Nära stigen ovanför Pinnevik växer enstaka exemplar av väddklint, även detta en fingervisning om att marken är kalkrik. Själva granitmuren till Gullmarsvallen är en sevärdhet i sig. Blocken i muren – byggd som beredskapsarbete (AK-arbete) i början av 1930-talet – har perfekt passning mot varandra! På granitmuren ovanför Pinnevik finns en informationstavla om Stångehuvud och om Carl och Calla Curmans stiftelse.
|
||
Utsikt mot väster i Munkeviks
mule, slutet 1800-talet. Promenadstigen gick längs bergskanten. Som synes
fanns ingen busk- eller trädvegetation vid denna tid. |
Jämförelsebild från Munkeviks mule 2006. |
|
