Calla Curmans 

kamp för klipporna

Tillbaka till startsidan    

 

Första gången Calla Curman, då med flicknamnet Lundström, besökte Lysekil var sommaren 1864. Tillsammans med sin mor bekantade sig den blott 13-åriga Calla under några veckor med Lysekil. Hon tjusades av den bohuslänska atmosfären, av havet, skärgården och klipporna.

Bad- och kurortsverksamheten i den dåvarande köpingen var ännu i sin linda. Granitklipporna på Stångehuvud låg vid denna tid helt orörda av stenbrytning. 

Sedan skulle det dröja till 1877 innan Calla återvände till Lysekil, efter ett av åtskilliga besök i Norge. Hon kom som professor Carl Curmans gäst och året därpå, 1878, gifte hon sig med Carl, som redan 1859 blivit badläkare i Lysekil. 1878-1880 lät Carl och Calla Curman bygga de villor som än idag är ett karaktäristiskt inslag i Lysekils stadsbild. 

Därefter blev paret Curman Lysekil troget varje sommar i många år.

Som den friluftsmänniska hon var tog Calla Curman ofta promenader i Lysekil och då gärna i Stångehuvud, som hon fäste sig särskilt vid. Med åren hade hon lärt känna varje vrå av Stångehuvud och blev alltmer förälskad i området.

Calla Curman i unga år.

Många kvällar hade hon i solnedgången suttit uppe vid Valhall eller Vindarnas grotta och i skymningstimman svept med blicken över de mäktiga, ännu orörda rundslipade granithällarna. Efter en stund hade hon tagit sin vandringsstav och sökt sig tillbaka in till Lysekil medan mörkret sänkte sig. 

Redan i början av 1870-talet hade stenbrytningen  tagit sin början i Stångehuvud. Under sommar efter sommar de sista årtiondena av 1800-talet och början av 1900-talet såg Calla Curman området naggas i kanten alltmer. Stenindustrins häftiga framfart i Stångehuvud oroade henne djupt in i själen. Många kvällar gick hon och funderade på vad som kunde göras för att stoppa stenbrytningen och skona bergen från vidare förstörelse. Men detta var lättare sagt än gjort.

 

Flera hektar av Stångehuvud-området ägdes av stenbolag, som knappast var intresserade av att avstå mark där goda framtida inkomster av graniten kunde väntas. Även privatpersoner som ägde marklotter arrenderade ut brytningsrättigheter, och fick på så sätt extra inkomster. Dessutom gav stenhuggeriet levebröd för många Lysekilsbor.

1913 gick Carl Curman ur tiden. Ännu hade tidpunkten inte kommit då Calla kunde förverkliga sin tanke att på något sätt skona Stångehuvud från vidare stenbrytning.

Men skotten i Sarajevo sommaren 1914 och därmed början till första världskriget, kom att radikalt förändra situationen. Under 1915 ökade arbetslösheten dramatiskt bland bohuslänska stenhuggare, till följd av uteblivna beställningar. På hösten detta år hade sprängskott och hammarslag nära nog tystnat. Ofredstid ute i världen gjorde att exporten av bohusgranit i stort sett upphört; endast enstaka laster till främst Danmark skeppades fortfarande ut från Lysekil. Värdet på de tidigare så lönsamma granitklipporna sjönk avsevärt. 

Då såg Calla Curman sin chans. Hon bestämde sig för att försöka köpa in området, bit för bit. 

Läs mer under rubriken Köpet av marklotter om hur Calla Curman under åren 1916-1920 lyckades köpa in stora delar av Stångehuvud till ett pris av sammanlagt 55 000 kronor i den tidens penningvärde.

 

 

Minnesstenen över Calla Curman – Stångehuvuds räddare – restes 1997 strax norr om Pinnevik.

Så här skrev hon i sin anteckningsbok flera år efter att hon genomfört köpen:

”Det var under denna tid beslutet mognade hos mig att eftersom stenindustrin till följd af världskriget låg nere, försöka att få köpa det vackra område af Valhall och Stångehufvud, som ännu finns kvar, men som efter krigets slut en gång ofelbart söndersmattras.

För att hedra min aflidne makes minne, badortens grundare, ville jag gärna offra ett så stort kapital som möjligtvis jag kan undvara och åt samtid och framtid skänka ett härligt klippområde för evärdliga tider.”  

Under de första åren av 1920-talet funderade Calla Curman på hur området bäst skulle förvaltas i framtiden. 1925 hade hon bestämt sig. I november det året, i samband med sin 75-årsdag, överlämnade hon Stångehuvud-området som gåva till Kungliga Vetenskapsakademien, och inrättade samtidigt ”Carl och Calla Curmans stiftelse”. 

Av gåvobrevet framgår att området ska ”förvaltas och för all framtid såsom ett naturminnesmärke bevaras.” Fru Curman skänkte också ett ansenligt kapital som skulle användas till att röja undan stenskrot m.m. vid stigar och stränder.