Stenbrytningen
på Stångehuvud

– och granitarbeten härifrån

Redan på 1840-talet lär sten ha huggits i Lysekil. I Stångehuvudområdet startade stenbrytning i större skala under 1870-talets början.

Egendomligt nog fick den ändrade maktbalansen mellan Tyskland och Frankrike vid denna tid betydelse för att granit började brytas i Stångehuvud. 

Efter att Tyskland stod som segrare i det fransk-tyska kriget 1870–71 uppstod efterfrågan på sten till byggandet av segermonument i ett flertal tyska städer.

En tysk firma som sysslade med stenbrytning, Kessel & Röhl i Berlin, hörde till dem som fick beställningar på sten till sådana monument. Kessel & Röhl hade börjat sin svenska verksamhet i Blekinge, bland annat nära Karlskrona, där man anlade Lyckeby stensliperi. Företaget bröt även sten i Vånevik vid Påskallavik nära Oskarshamn (Gunnerson 1962).

Det dröjde dock inte länge förrän man även tittade närmare på graniten vid bohuskusten. Disponenten vid Kessel & Röhl, Carl Johan Schylander, besökte Lysekil i början av 1870-talet och fattade stort intresse för bergen i Stångehuvud. Den vackra grovkorniga Stångehuvudgraniten passade perfekt för monument och byggnadssten. Att här också kunde anläggas lastplats med tillräckligt vattendjup alldeles intill gjorde inte saken sämre.

Några år in på 1870-talet hade företaget startat ett stenhuggeri vid Stångholmesund (Stångesund) i Lysekil. Graniten togs från bergen strax ovanför Stångeholmesund.

Stenbrytningen i Stångehuvudområdet skedde med manuella metoder.                              Foto: S. Haeger

     Svenska byggnadsverk av granit från Stångehuvud:

            Vasakyrkan, Göteborg              Kungsportsbron, Göteborg  

Granittrappan vid Gula villan, Lysekil

Många granitleveranser till monument i Tyskland

Man vet genom uppgifter i en artikel i Sveriges Geologiska Undersöknings årsbok 1908 att piedestaler, huggna av Stångehuvudgranit, år 1874 levererades till Krigaremonumentet i Schwerin. Detta blev upptakten till stora leveranser av granit från Stångehuvud till de mellersta och norra delarna av Tyskland.

Stångehuvudgranit har huggits till monument i ett flertal tyska städer. Flera av dessa monument uppmärksammar Tysklands kejsare Wilhelm I (1797-1888), även kallad Wilhelm den store. Sammanlagt cirka tio av monumenten förstördes under andra världskriget och finns inte kvar.

Se karta över Tyskland dit Stångehuvud-granit levererats.

Granit från Stångehuvud levererades till monument i bland andra dessa städer (röd prick • = granitsockeln finns inte kvar): 

Altenburg
   • Kejsar Wilhelm-monumentet, gjort av bildhuggaren Robert Baerwald (1858-1896). Monumentet invigdes 1891.

Bad Arolsen
   • Kejsar Wilhelm-monumentet, se foto. Monumentet avtäcktes sommaren 1899 och består av en 3,5 meter hög
   bronsfigur på granitsockel. Konstverket är gjort av bildhuggaren Paul von Woedke.

Bad Ems
   • Kejsar Wilhelm-monumentet, se foto. Statyn, gjord i marmor av Paul Otto (1846-1893) år 1892,
   är den enda där kejsaren Wilhelm I avbildas i civila kläder. Den avtäcktes i maj 1893 och har även två reliefer.

Berlin
   • Henoch-monumentet, en bronsbyst på granitsockel som hedrade den judiske vetenskapsmannen barnläkaren 
   Eduard Henoch (1820-1910) i samband med hans 70-årsdag år 1890. Under den nazityska regimen i början av
   1940-talet förstördes monumentet och man antar att bronsbysten, gjord av bildhuggaren Martin Wolff, smältes ned.
   • Kejsar Wilhelm-monumentet i Schöneberg, se vykort.
   • Luther-monumentet, se vykort från 1906, Luther-monumentet uppfördes väster om Mariakyrkan i Berlin år 1895
   till  minne av Martin Luther, som ett av ett stort antal tyska Luther-monument. Delar av monumentet, som hade
   fundament av Stångehuvud-granit, skadades vid bombräder under andra världskriget. Fundamenten och
   sockelfigurerna skadades och finns inte kvar på platsen. Statyn av Martin Luther finns däremot kvar norr om 
   kyrkan.
   • Schulze-Delitzsch-monumentet, se foto. Monumentet restes sommaren 1899 vid Schultze-Delitzsch-Platz i 
   Luisenstadt i Berlin-Mitte. Det hedrar den tyske ekonomen Franz Hermann Schulze-Delitzsch (1808-1883). 
   Monumentet har några mindre skador på graniten vid piedestalens bas.

Chemnitz
   • Bismarck-monumentet; hedrade rikskansler Otto Fürst von Bismarck (1815-1898).
   • Moltke-monumentet; hedrade den preussiske generalfältmarskalken Helmuth Karl Bernhard von Moltke
    (1800-1891).
   • Kejsar Wilhelm-monumentet.
    Monumenten, se vykort 1, vykort 2, restes 1899 intill varandra vid Marktplatz, men finns inte kvar. Alla tre
    bronsstatyerna smältes ned något år efter andra världskriget.

Darmstadt
    • Storhertig Ludwig-monumentet, en ryttarstaty av brons, uppförd 1898 på Friedensplatz, gjord av Fritz Schaper
    (1841-1919). Monumentet ska inte förväxlas med ett annat minnesmärke över Storhertig Ludwig i Darmstadt,
    det 35 meter höga Ludwigmonumentet, även kallat "Langer Ludwig", invigt 1844. Detta innehåller inte
    Stångehuvud-granit.

Dortmund 
    • Kejsar Wilhelm-monumentet i Westfalenpark, se foto. Monumentet restes 1894 och bronsfiguren är utförd av
    den tyske skulptören Johannes Schilling (1828-1910).

Dresden
   • Segermonumentet, gjort av bildhuggaren Robert Henze restes i september 1880 för att hylla segern i tysk-franska
    kriget 1870/71 och som ett storslaget minnesmärke för stupade Dresden-invånare. Byggnaderna i närheten
    krigsskadades svårt under andra världskriget. Monumentet, med marmorbyster och flera granitsorter, klarade sig
    nästan helt vid krigsangreppen, men revs 1949, av politiska orsaker. 
    • Semper-monumentet, se foto). Semper-monumentet, utfört av J. Schilling, beläget vid Brülschen Terrasse,
     hyllar arkitekten, konstkritikern och arkitekturprofessorn Gottfried Semper (1803-1879), som under en del av sitt
     yrkesliv var verksam i Dresden.

Hamburg 
   • Kejsar Wilhelm-monumentet. Arbetet med granitsockeln för denna ryttarstaty, som stod klar 1903, omnämns i
    tidningen Skärgården i maj 1899: "Vid Stångehufvuds stenhuggeri (Kessel o. Röhl) arbetas f.n. å en storartad
    sockel för den ryttarstaty af Kejsar Wilhelm I, som skall uppsättas i Hamburg på stadens bekostnad". Ryttarstatyn
    gjordes av J. Schilling. Statyn, som skadades under andra världskriget, finns kvar, men den ursprungliga
    granitsockeln har ersatts av en betongsockel.

Jena 
    • Fritz Reuter-monumentet (byst av Ernst Paul). Detta invigdes 1888 och hyllar författaren Fritz Reuter (1810-1874)
    som under åren 1832-33 studerade i Jena.

Köln
   • Konung Friedrich Wilhelm-monumentet, ett ryttarmonument som invigdes hösten 1878 och tillägnades den 
   preussiske kungen Friedrich Wilhelm III. Delar av monumentet förstördes under andra världskriget. Ryttar-
   monumentet har reparerats i flera omgångar under senare årtionden och sattes åter på plats 2009. Den vackra
   originalsockeln av granit från Stångehuvud finns dock inte kvar, utan är ersatt av en betongsockel.

Schwerin
   • Krigaremonumentet. Arkitekten bakom monumentet, som uppfördes 1874, var Hermann Willebrand (1816-1899).
    Monumentet omnämns även i en bok av E.G. Gunnerson (1962). 

Siegen
   • Kejsar Wilhelm-monumentet. Detta restes 1892 och var gjort av bildhuggaren Friedrich Reusch
    (1843–1906). Monumentet som stod på stadens marknadsplats förstördes 1942.

Till Helgoland utanför tyska nordsjökusten levererades Stångehuvud-granit  för • Hoffman v. Fallersleben-monumentet. Detta monument, som sattes upp år 1891, hedrade den tyske poeten August Heinrich Hoffmann von Fallersleben (1798-1874). Han skrev ett av sina mest kända verk, den tyska nationalsången, Deutschlandlied, under en semester på Helgoland år 1841. Monumentet av granit från Stångehuvud förstördes dock i samband med strider med England i slutskedet av andra världskriget.

En lista över granitarbeten av Kessel & Röhl fram till 1892 finns i sammanställningen "Die Granitwerke von Kessel & Röhl in Berlin". 1892.

Stångehuvudgranit i Amsterdam

I Amsterdam, Holland, finns ett monument med delar av Stångehuvudgranit. Det bär namnet Sarphati-monumentet och uppmärksammar minnet av den holländske läkaren och stadsplaneraren i Amsterdam Samuel Sarphati (1813-1866). Bland annat är balustrar i monumentet tillverkade av Stångehuvudgranit. Det uppfördes 1886 och är omgivet av vatten med fontäner.

Stångehuvud- och Lysekilsgranit i Köpenhamn

I flera byggnader i Köpenhamn finns granit från Stångehuvud och Lysekil (Nørregard 1911). Jesuskirken i stadsdelen Valby har flera vackert slipade pelare av den grovkorniga Stångehuvudgraniten. Jesuskirken innehåller inte mindre än 82 slipade pelare, varav tio är av Stångehuvudgranit. 

Läs mer om Stångehuvud-graniten i Jesuskirken.

I byggnaden finns ett flertal olika granitsorter, förutom Stångehuvudgranit även bland annat granit från Graversfors. Från det samhället kommer för övrigt granit som finns på Riksdagshuset i Stockholm. 

Konstmuseet i Köpenhamn, Glyptoteket, grundat av bryggaren Carl Jacobsen, har också rödgrå granit från Lysekil. På ömse sidor om huvudingången, se foto finns slipade pilastrar av Lysekilsgranit, liksom i en dörrinfattning vid en förbindelsegång inne i museet.

Granit från Lysekil har också levererats till Ny Kongensgade 4-6 (Mosaisk trossamfunds byggnad). Den graniten lär inte finnas kvar i byggnaden numera.

Danske sjöhjälten Iver Huitfeldt, som omkom 1710 i en drabbning med svenskar, hedras på ett monument, se foton med en slipad pelare av Stångehuvudgranit i Köpenhamn. Monumentet ligger ett stycke söder om en av Köpenhamns mest kända sevärdheter Den lille havfrue.

Stångehuvudgranit även i USA

Även till USA har denna grovkorniga granittyp levererats. I Philadelphia, nära Konstmuseet,  finns George Washington-statyn (även kallad Washington-monumentet). Postament (sockel) samt trappor och fyra fontäner, se foto består av granit som brutits vid Stångehuvud. I tidningen Kalmar omnämns leveransen av granit till Washington-monumentet i en notis den 15 maj 1889. Ett fotografi ur sammanställningen "Die Granitwerke von Kessel & Röhl, troligen taget i Wolgast i nordöstra Tyskland, visar pågående arbeten med granitstycken som skulle levereras till Washington-monumentet.

Statyn, se foto, är gjord 1897 av tyske skulptören Rudolf Siemering (1835-1905).

Fortsatt brytning i större skala

Under 1800-talets sista årtionde fortsatte brytningen i större skala på Stångehuvud. Från 1895 finns ett foto av stenhuggare som tagit en paus i arbetet Stångehuvud.

Utlastningsplatser fanns vid Stångholmesund, Munkevik och Hästevik. Från Hästevik finns ett foto där ett lastfartyg ligger förtöjt vid en smal brygga nära berget.

I februari år 1900 arbetade stenhuggarna vid Kessel & Röhl i Stångehuvud med s.k. takgesimser till det slottsbygge som då pågick vid Tjolöholm i norra Halland. Dessa takgesimser är dock inte tillverkade av granit från Stångehuvud. Graniten härrör sannolikt från Graversfors. 

Broar har också byggts av Stångehuvud-granit. Ett exempel är en högbro med järnväg över Kielkanalen (Kejsar Wilhelm-kanalen) vid Levensau ca 5 km norr om Kiel. Bron, på tyska kallad Levensauer Hochbrücke, byggdes under åren 1893-94. Den är 180 meter lång och har en segelfri höjd på 40 meter. Brofästena, se foto består av granit från Stångehuvud och av tegel. Se även akvarellmålning av bron.

Även i Sverige har broar byggts av denna granit: Den imponerande Kungsportsbron i Göteborg och järnvägsbron över Nordre älv vid Kungälv är två exempel. Järnvägsbron över Nordre älv finns dock inte kvar i sin ursprungliga form.

Från 1890-talet finns fotografier av Stångholmesund, där flera byggnader ses intill det stora stenbrottet. Den karta som upprättades 1892 och gavs ut av Lysekils Vänner ett par år senare har också byggnader inprickade här, vilket vittnar om den livaktiga stenbrytningsverksamheten.   

Förutsättningarna för det tyska företagets verksamhet i Stångehuvud-området kom dock att ändras på kort tid. Tyskland hade infört höga importtullar på bearbetad sten, lönsamheten vek. 1904 bestämde sig Kessel & Röhl för att sälja sina granitbrott och stenhuggeriet vid Stångholmesund. Uddevalla Mekaniska Stenhuggeri och Sliperi, Hebbel & Co, gick in som köpare och övertog driften. Detta företag hade fasadgranit och gravvårdar som specialitet. Ganska snart efter övertagandet fick man en större beställning. I Vasa församling i Göteborg skulle en ny kyrka av sten byggas. Valet föll på Stångehuvud. 

Vasakyrkan ritades av arkitekt Yngve Rasmussen i senromansk stil med sittplatser för 1500 personer – en av de största granitkyrkorna i Sverige. Under åren 1905 till 1908 skeppades från Stångehuvud ut sammanlagt  5 000 kubikmeter huggen fasadsten till bygget av Vasakyrkan. Även ett dussin mäktiga kolonner inne i kyrkan härstammar från Stångehuvud.

Stångholmesund, vykortsmotiv, troligen 1890-tal. Flera byggnader för stenhuggeriets behov syns på utfyllnaden intill kajen. 

Under 1900-talets första årtionde rådde i huvudsak goda tider för stenindustrin i Bohuslän, även om vissa svackor och en del stridigheter mellan arbetare och arbetsgivare tidvis uppstod.

Åren efter 1910 var konjunkturerna fortsatt goda för stenhanteringen. En stor del av stenen gick på export. Uppgifterna i skeppsmäklarfirmornas kopieböcker från denna tid talar sitt tydliga språk. Last efter last av Stångehuvud-granit och annan granit huggen i Lysekil skeppades ut på fartyg eller bogserade pråmar från lastplatserna i bland annat Pinnevik, Stångholmesund, Munkevik och Hästevik.

Åtskilliga kuttrar, galeaser och ångare  avgick dagligen från Lysekils stendistrikt till mer eller mindre avlägsna mål när ruljangsen pågick som mest. Ända till Singapore och Argentina gick laster med byggnadssten och gatsten.

Brytningen av bohusgraniten gav många arbetstillfällen och goda inkomster, men det skedde till priset av ett skövlat landskap. Det mäktiga mjukt rundslipade granitlandskapet i Stångehuvud-området höll på att sprängas sönder bit för bit. Massorna av skrotsten hopade sig på flera ställen. Att Lysekil riskerade att gå miste om ett mycket vackert strövområde tänkte inte många på. Om någon hade brytt sig, vad hade då han eller hon att sätta emot stenbolagens mäktiga intressen?

Men det fanns en person som ägnade Stångehuvud och dess naturvärden särskild uppmärksamhet. Calla Curman drev under åren 1916-1920 en envis och framgångsrik kamp för klipporna som 1925 resulterade i att hon skänkte området som gåva till Kungliga Vetenskapsakademien.

Tillbaka till startsidan