Så blev Stora Testholmen skyddad

Stora Testholmen blev skyddad tack vare insatser från familjen Curman och från vetenskapsmän verksamma i Lysekil, på Skaftö, i Göteborg eller Stockholm. Kungliga Vetenskapsakademien ansökte om expropriation och är allt sedan september 1920 ägare av den säregna jättegrytsön.

I slutet av 1800-talet besökte professor Carl Curman, sommartid bosatt i Lysekil, Stora Testholmen och besåg de många märkliga jättegrytorna. Han fotograferade dem och fascinerades av dess mångfald och ovanliga former.

Under 1900-talets första årtionde påbörjades stenbrytning på Stora Testholmen, som vid den tiden ägdes av ett stort antal fastighetsägare på närbelägna ön Gåsö. Carl Curman och hans professorskollega Gustaf Retzius var båda engagerade naturskyddsvänner och försökte få stenbrytningen stoppad. De förhandlade med den stenhuggare som fått avverkningsrätten om att han skulle upphöra med brytningen och lyckades också med detta. Stenhuggaren lär ha fått en summa pengar för att sluta och flyttade sedan till annan ort.

Men avverkningshotet var inte avvärjt i och med detta. Avverkningskontraktet gällde i flera år ytterligare och det var mycket möjligt att någon annan skulle ta upp stenbrytningen på Stora Testholmen igen.

Därför fortsatte arbetet med att försöka få Stora Testholmen skyddad. Carl Curman gick ur tiden 1913 och andra krafter fick ta vid.

Sommaren 1915 bröts, trots ofredstider ute i världen, åter sten på Stora Testholmen. Kontraktet hade tagits över av en byggmästare i Stockholm, Nils Lundberg. Denne hade låtit en Gåsöbo ansvara för stenavverkningen. Gåsöbon hade i sin tur överlåtit på en stenleverantör att bryta ett större parti sten på Stora Testholmen. Denna sten var avsedd för Grundsunds hamn på södra Skaftö.

Professor L A Jägerskiöld, sommarboende på Skaftö, och fil. doktor Hjalmar Östergren, föreståndare vid Kristinebergs zoologiska station, engagerade sig också för den jättegrytsrika ön som hade börjat naggas i kanten av stenbrytning.

De båda insåg att något snabbt behövde göras. De rådgjorde med erfarna jurister och bestämde sig för att gå till domstol och försöka ogiltigförklara det avverkningskontrakt som fanns för Stora Testholmen. I slutet av juli 1915 lyckades professor Jägerskiöld få Länsstyrelsen i Göteborg att utfärda ett förbud mot fortsatt stenbrytning. Nästa steg var att ta ut stämning i domstol mot den som hade avverkningskontraktet.

Men någon rättegång var inte nödvändig. När byggmästare Lundberg, som varit på resande fot en längre tid, fick reda på planerna att få Stora Testholmen naturskyddad gick han med på att annullera kontraktet. Han insåg värdet av att bevara jättegrytorna och miljön runt dessa. Istället valdes en annan holme av mindre naturvärde för stenbrytning.

Stora Testholmen var dock inte räddad i och med detta.

Det mest rättvisa alternativet för att skydda ön mot vidare stenbrytning bedömdes vara expropriation (tvångsinlösen) och att därmed lämna ekonomisk ersättning till de olika lottägarna, bosatta på eller med anknytning till Gåsö.

Frågan var då hur mycket graniten på Stora Testholmen var värd. För att få svar på det hade Hjalmar Östergren anlitat två värderingsmän, ingenjören konsul J. G. Gunnerson och inspektör Ludvig Andersson i Lysekil. De gjorde en värdering av holmen i september 1915 och kom fram till att den var värd 1500 kr plus 42 kr per tunnland mark, sammanlagt drygt 2000 kronor. De pekade på att större delen av den mycket grovkorniga graniten på ön var bemängd med ränder och gångar, så kallad katt, vilket kraftigt minskade dess värde och gjorde den obrukbar som byggnadssten. Graniten var också ojämn till färg och struktur, något som ytterligare satte ned värdet på graniten.

För att kunna köpa in ön och lösa ut lottägarna fordrades alltså flera tusen kronor.

I mars 1916 beviljade stiftelsen Lars Hiertas Minne, där Gustaf Retzius var styrelsens sekreterare, 2500 kr i anslag ur Naturminnesmärkesfonden för att kunna lösa in holmen för naturskyddsändamål.

Kostnaderna för själva expropriationsprocessen var svåra att uppskatta och det var osäkert om de 2500 kronorna från stiftelsen Lars Hiertas Minne skulle räcka.

För att säkerställa att det fanns tillräckligt med pengar för att lösa in holmen hade Jägerskiöld och Östergren fått löften av såväl privatpersoner som en förening om ytterligare bidrag. Föreningen Sjöstjärnan i Fiskebäckskil hade lovat att bidra med 500 kronor, enskilda personer i Göteborg var beredda att ställa upp med sammanlagt 1500 kronor och i Lysekil fanns privatpersoner som var redo att bidra med totalt 500 kronor. Därmed fanns 5000 kronor till förfogande, ifall det skulle behövas för att lösa in och skydda Stora Testholmen.

Den 29 december 1917 inlämnades en skrivelse till Kungl. Vetenskapsakademien, författad av professor L A Jägerskiöld och fil. dr Hjalmar Östergren. De berättade i skrivelsen att Stora Testholmen ett par år tidigare varit utsatt för stenavverkning som hotade att förstöra den vackra ön med de många jättegrytorna. De båda lyckades då stoppa stenbrytningen tillfälligt men Stora Testholmen var inte räddad i och med detta. Ägarna av den samfällda marken på Stora Testholmen kunde, när de ville, upplåta holmen för fortsatt stenbrytning. Därför behövde ön bli skyddad och avsättas som naturminnesmärke, ansåg Jägerskiöld och Östergren. De hänvisade till ett utlåtande i december 1917 från Otto Nordenskjöld, polarfarare och professor vid Göteborgs Högskola, om att Stora Testholmen borde skyddas som naturminnesmärke. De föreslog att akademien skulle göra en framställning hos Kungl. Maj:t om tvångsinlösen, expropriation, av Stora Testholmen för att kunna avsätta den som naturminnesmärke. Att på frivillig väg komma överens med de många lottägarna som ägde mark på närbelägna ön Gåsö, bedömdes som utsiktslöst. Flera av dessa var sjöfarande eller bosatt i andra delar av världen.

Den 1 januari 1918 trädde en ny expropriationslag i kraft i Sverige. Denna innebar bland annat minskad risk för oskäligt hög värdering av det som skulle exproprieras. Detta gynnade möjligheten att få Stora Testholmen inlöst och därmed skyddad från vidare stenbrytning.  

Den 9 januari 1918 ansökte Kungliga Vetenskapsakademien hos Kungl. Maj:t om expropriation av Stora Testholmen . Den 5 april 1918 gavs tillstånd till expropriation.

Drygt ett år senare, den 21 juni 1919, sammanträdde expropriationsnämnden i Lysekil. Ledamöterna i nämnden bestod av landsfiskalen Johan Nordström i Haga, riksdagsmannen Bernhard Olsson i Kollungeröd, byrådirektör K A Andersson i Fiskebäckskil och byggmästare J.H. Sedén, Buvenäs, Stillingsön.

Sakägarna, de cirka 90 andelsägarna på Gåsö, ansåg dock att värdet på graniten var satt för lågt och krävde 5000 kr. De menade att graniten på Stora Testholmen var av lika god beskaffenhet som på den närbelägna Porsholmen. Där hade sten tagits till kajbyggnader i Lysekil och Grundsund. För den graniten hade entreprenören betalat 60 öre per ton obruten granit.

Då sakägarna och nämnden var oeniga om beloppet beslutade nämnden att fortsätta sammanträdet på plats ute på Stora Testholmen för att besiktiga den. Inspektör L Andersson fanns med ute på ön. Både Testholmen och Porsholmen undersöktes. Efter återkomsten från besiktningarna fortsatte sammanträdet i Lysekil. Sakägarna vidhöll att det värde som satts på ön var för lågt.

Nämnden bestämde, efter enskild överläggning, att ersättningen skulle fastställas till 2300 kr, att fördelas mellan delägarna i hemmanet en fjärdedels mantal Gåsö nr 1. En av delägarna, J.E. Edström, hade skrivit till expropriationsnämnden och meddelat att han inte ville ha någon ersättning för sin marklott, eftersom han tyckte att det var en bra idé att fridlysa ön med tanke på jättegrytorna.

Den 2 september 1920 beviljades Kungl. Vetenskapsakademien i Stockholm lagfart vid Orust och Tjörns Häradsrätt för Stora Testholmen utanför Gåsö. Hotet från stenbrytning var därmed undanröjt. Från den tidpunkten är akademien ägare av den märkliga ön med dess många jättegrytor.  

September 1920 var också den tidpunkt då Calla Curman var klar med inköpen av marklotterna på det värdefulla granitområdet Stångehuvud i Lysekil.

  Carl Curman 1833-1913

  Gustaf Retzius 1842-1919

       Otto Nordenskiöld 1869-1928

L A Jägerskiöld 1867-1945